Rena kalsonger
Det lär ha varit arkitekten Carl Nyrén som myntade begreppet, kanske på 1970-talet. Att ett hus måste ha rena kalsonger. Att även sekundärutrymmen, det hette så förr i världen, ska utföras med omsorg. Städrum, förråd, källare och sådant.
Herr Landshövding from Future Workspace on Vimeo.
Ur filmen Hr Landshövding. Upplev en snart försvunnen värld. Kolla särskilt de trivselskapande väggdekorationerna och krukväxterna!
Detta var på korridorernas tid. Om de var belägna under mark kallades de för kulvertar. Eller så sa man försörjningsstråk eftersom de var befolkade av så kallade vaktmästare och andra som skötte markservicen åt tjänstemännen. Ingen utblick, inget dagsljus. Lägre rumshöjd, rör i taket, dålig belysning. Lätt att gå vilse.
Inte så noga, eller tvärt om väldigt noga. Att det verkligen var skillnad mellan upp och nere. Det känns länge sedan.
/ TNB
Var för sig eller tillsammans?
Det minst förutsägbara tycks numera vara kundernas beteende. De som förr nöjde sig med att vänta på delar av en produkt eller tjänst har nu en förväntan att få hela, färdiga och fullt fungerande lösningar. Snabbt, annars väljer de som kan en annan samarbetspartner.
Samarbete i arbetslag?
Förvirrande och ovant tycker fortfarande många som arbetar i traditionell linje- organisation som levererar det den kan, och brukar. De som vill köpa är säkert välkomna, men de som man missar, de som behöver något annat, gör sig inte besvär. ”Så har vi alltid gjort, vi kan ju detta”, kan det fortfarande låta, kunden tycks ibland vara till för företaget och inte tvärt om.
Men att tänka så är förstås att vara rökt på en konkurrensutsatt marknad, det är ingen nyhet. De flesta har ju därför ambitionen att skapa processer där man pricksäkert möter kundens behov med en uppsättning kompetenser som var och en levererar sin del av den färdiga produkten. Från kundundersökningar, prototyper, produktion, marknadsföring och försäljning till service.
Eller genom att exempelvis engagera teknikföretagets alla specialister för ett samlat grepp kring miljöanpassat samhällsbyggande. Infrastruktur, energi, stadsbyggnad, arkitektur, installationsteknik, projektledning. Tillsammans ger vi lösningen!
Men att få ihop det hela är inte så lätt. Det är mycket kunskap som ska förmedlas mellan de olika stegen, och risken är stor att processen liknar en visklek, där ingångsvisionen gradvis och okontrollerat blir något annat. Många arbetar med rutinerna för att minska informationsglappet, det blir många manualer för kvalitetssäkring och certifiering. Färre lyssnar aktivt på slutkunden, eftersom de som agerar sist i kedjan som tar emot klagomålen, försäljare och servicepersonal, inte står så högt i kurs och sällan bjuds in i utvecklingsarbetet.
För allt fler organisationer har lösningen på detta dilemma varit att ta konsekvenserna fullt ut och bedriva arbetet i kundteam. En samordnande person möter kunden, identifierar tidigare erfarenheter och kommande behov, och leder sedan ett utvecklingsarbete i sina tvärfackliga grupper för ökad nytta. Bra förstås, men rätt jobbigt. Alla pratar ju olika språk, är experter på sitt, tycker att den egna kompetensen är viktigast. Samarbetet kräver en hel del av arbetskultur och medarbetarskap.
Men det struntar ju kunden i, så det är bara att köra. Nu, innan någon annan hinner före.
TNB
Samspel på jobbet
Att våga utrycka sitt behov, sin åsikt, och att lyssna på andras, är naturligtvis grunden i ömsesidig utveckling, och allt viktigare i ett arbetsliv där vi samarbetar i stor utsträckning. För många är detta inte så enkelt att hantera i vardagen. Att ta och ge feedback på ett bra sätt. Det som kallas transaktionsanalys erbjuder en strategi.
Gissa mina tankar.
Antag att vi bär tre aspekter i vår person: Föräldern, barnet och den vuxne. Föräldrajaget är omhändertagande men också auktoritärt. Barnjaget är följsamt men passivt. Vuxenjaget är varken förtryckande eller undergivet, utan har respekt för sig själv och sin omgivning. De flesta kan väl känna igen sig i dessa positioner.
Så möter vi en annan person, och har kritiska synpunkter på beteendet. Vi har nu ett val. Ett sätt kan vara att gå in i föräldrajaget och framåtlutad beskriva personens fel och vilka åtgärder man förväntar sig. ”Sluta, med det där, Du är ta mig fan hopplös”. Förekommer det på Ditt jobb? Att behandlas så ställer vem som helst på prov. Antingen så halkar man ner i barnjaget, tystnar och kommer på den rätta repliken långt senare. Eller så tar man i ännu mer, intar en ännu mer överlägsen position, och så är bråket igång.
Ett annat sätt kan vara ta rollen av barn, sura i tysthet, muttra något om att: ”Det borde hon väl ändå förstå att…” Är det detta som är Din strategi? Att tro att andra ständigt ska ha koll på hur just Du mår. Som om det fanns tid på en arbetsplats att gå runt och gissa andras tankar istället för att jobba på. För den som bli bemött på detta sätt är risken att hamna i föräldrajaget uppenbar, att bli en smula överlägsen. ”Lille gubben…” Att avfärda personen som gnällig helt enkelt.
Ja visst, det är den vuxne som är hjälten! Som enkelt beskriver sin upplevelse, vågar stå för sina behov eller sitt förslag, och sedan… håller tyst för att lyssna. I förväntan om att den andre också är vuxen. Uteblir reaktionen kanske det behövs ett vänligt ”vad säger Du om det här”.
På samma sätt låter sig inte vuxenjaget provoceras av undergivenhet eller påhopp. Istället handlar det om att bekräfta det sakliga innehållet, klargöra att man förstått och respekterar den andres tankar och sedan mobilisera en äkta nyfikenhet i det fortsatta samtalet. ”Aha, Du tycker jag är en idiot, så intressant, varför då, berätta!” En ansats som nog väcker starka känslor. Kanske förvåning, säkert respekt.
Att tillämpa detta i vardagen är lika kämpigt som det är lätt att beskriva. Ändå är det den enda vägen, både för individ och en hel arbetsplats som vill bygga en framgångsrik kultur.
/ TNB
Absolut tystnad, öppet utbyte eller lite lagom av varje
Allt mer sällan är det någonsom hävdar att det är cellkontoret som är den optimala lösning för framtiden. I själva verket är det numera ytterst få arbetsplatser som planeras med långa korridorer och egna rum i rad. Men detta är ändå bara början på en radikal omsvängning kring synen på vad som är eget och gemensamt på jobbet.
Bibliotekets läsesal – framtidens arbetsplats?
Allt fler organisationer överväger eller genomför nu en arbetsplatsmodell med delade platser. Skälen är uppenbara. När bara 60% är på jobbet är kanske inte en smula håglös parkering för tomma skrivbord den smartaste prioriteringen. Särskilt inte som det finns så mycket annat som ska få plats, rum för viktiga beslut, egen reflektion, gemensam kreativitet, öppet utbyte, och skarp analys. Exempelvis.
Den stora utmaningen för att detta ska fungera är förstås att skapa mobilitet, att var och en kan välja den plats som passar bäst för stunden. En frihet som i sin tur kräver ett utvecklat arbetssätt där jobbet kan göras utan stora mängder papper och pärmar som ska släpas omkring.
Nu kommer allt fler exempel vilka möjligheter mobiliteten och den delade resurserna kan innebära.
En bank tog nyligen chansen att förutsättningslöst analysera hur en arbetsplats borde ordnas utifrån medarbetarnas skiftande behov. Inte så mycket beroende på befattning utan mer med utgångspunkt från vilka arbetssituationer som kunde uppstå under en arbetsvecka.
Resultatet har blivit tre tydliga zoner, där var och en kan välja den som passar bäst för stunden. Zoner som handlar om ljudnivåer. En med krav på absolut tystnad, exempelvis för den som ska formulera något viktigt och komplicerat. En zon för det öppna livliga utbytet. En för den vanliga blandningen mellan skrivarbete, telefonsamtal och korta avstämningar med arbetskamraterna, ett både och, som ofta är den enda möjligheten i de öppna kontoren idag.
Medarbetarna är beredda! Det ska bli spännande att under hösten följa hur arbetsplatsen fungerar i verkligheten. Vi återkommer med en rapport.
/ TNB
Envar
Tillgänglighet brukar det kallas. Kvaliteten som innebär att var och en oavsett funktionsnedsättning (handikappad är inte bruk, och funktionshindrad är den som i mötet med världen inte kan agera fritt, ja det är viktigt med ord, de avslöjar underliggande förhållningssätt och ska väljas med omsorg) kan använda exempelvis en arbetsplats, som exempelvis denna, Södertälje Stadshus.
..
Det vi ser är hänvisningsskyltar i entréhallen. Strax utanför bild, finns motsvarande meddelande i punktskrift. Vägen till skyltarna är markerade i golvet från entrédörrarna. Skyltarna har även bokstäver som sticker ut från plattan. Då kan den med nedsatt syn även läsa genom att direkt på skylten känna efter med handen.
Hela arrangemanget är genomtänkt. Bra för dem med nedsatt syn, men även för alla andra. Som med eller utan funktionsnedsättning tycker att livet är tillräckligt krångligt som de är. Vi som behöver en kvalitet som kompletterar tillgängligheten. Orienterbarhet. Bra att slippa gå vilse, att kunna ta sig fram. För envar.
/ TNB
Vederkvickelse
En socialtjänst planerar sin nya arbetsplats. Uppgiften är svår, eftersom behoven är många, skiftande och paradoxala. Å ena sidan efterfrågar medborgare och medarbetare bättre samverkan mellan olika enheter, sociala frågor är ofta komplexa och kräver tvärfackliga insatser. Å andra sidan krävs respekt för klienternas integritet, inte minst i de många telefonsamtalen kring svåra problem.
Mellan två möten!
Mitt ibland dessa motstridiga krav funderar socialtjänsten och dess medarbetare på hur de kan bli än mer professionella, och hur en framtida arbetsplats bäst kan stödja ett framgångsrikt arbete. Alla är verkligen inte överens om allt. Några tycker att en öppen arbetsplats är det viktigaste – då lär vi oss av varandra, kan söka stöd och utvecklas. Andra är tveksamma och vill ha fler rum – hur ska vi kunna genomföra vårt jobb när alla hör på?
Ett är man i alla fall säker på, och eniga om. Arbetet är tufft och energin behöver fyllas på, ofta. Genom att kanske dra sig undan en stund efter ett uppslitande klientmöte i tyst vila och reflektion. Eller, tvärt om, möta arbetskamraterna, dela upplevelsen, vrida och vända på problemet, söka den bästa strategin till nästa gång.
Här är inte frågan om arbetsplatsen ska vara öppen eller ej, en tämligen enkel sak att lösa när valet är träffat, det handlar ju bara om väggar och glaspartier, nej detta är en svårare utmaning.
Kanske är till att börja med själva ansatsen provocerande för många: Ska de må bra på jobbet också, vad tror de att de är före ena? Eller: Så det går an sitta och slappa och prata, istället för att jobba, och det för skattebetalarnas pengar. Ja en del i utmaningen är säkert att både internt och i relation till medborgarna beskriva vad en bra dag på socialtjänsten är, för medarbetare och klienter.
Sedan är frågan vad arbetsplatsen kan bidra med. Hur kan ett kontor tillföra energi? Hur kan den fysiska miljön bidra till vederkvickelse? Vilka upplevelser behövs, vilka sinnen – syn, hörsel, känsel, doft och smak – ska stimuleras? Här har arkitekten sin stora utmaning, för säkert handlar detta om att erbjuda något helt annat än det vi förknippar med kontor i allmänhet, och möjligtvis kommunalkontor i synnerhet.
Vad ska till? Baren för de snabba avstämningarna? Loungen för ett mer lågmält och förtroligt samtal? Ateljén för nyskapande idéer? Biblioteket för det gemensamma vetandet och det koncentrerade tankearbetet? Gläntan för vila? Nöjesfältet när lusten sinar?
Det enda vi vet att vi måste försöka och att vi knappast har råd att misslyckas. För allas skull.
/ TNB
PS En hel del finns skrivet på denna plats i ämnet, kolla exempelvis: Uppbrott / Arbetslandskap / God arkitektur