Workspace Development

Hemvist

När arbetsplatser planeras utan eget skrivbord, de som kallas flexkontor eller aktivitetsbaserade, kan medarbetarna till en början vara mycket tveksamma. Invändningarna handlar om tidsödande procedurer att ta fram material och städa av skrivbordet, svårigheter att få nära tillgång till arbetsmaterial och en känsla av rotlöshet, var hör jag hemma?

Din hemvist är Ditt skåp, tills Du byter. Eller suddas ut?

Lösningen brukar vara att gruppera medarbetarna i en hemvist. Här har du Ditt personliga skåp, det gemensamma material i pappersform Du behöver och kollegor Du samarbetar med. En enhet eller ett projekt på kanske 10-20 personer som delar en öppen och varierad arbetsplats för arbetsdagens olika behov. Och som alltid har rum för välkomna gäster!

Utmaningen är när arbetet kräver snabba byten av grupperingar, när många är nomader som rör sig mellan projekt och arbetsuppgifter. Frågan blir då ofta – Var ska jag då ha mitt skåp? För faktiskt, några personliga arbetsredskap och privata prylar är väldigt praktiskt att ha intill sig.!

En enkel och lättsam lösning finner vi på Microsoft i Holland.  Du väljer ett ledigt skåp i närheten av din aktuella arbetsplats, skriver Ditt namn, och vips så har Du själv bestämt var du hör hemma.

Alltför lättsamt? – Existerar jag verkligen utan självhäftande namnskylt rekvirerad från vaktmästeriet? Tänk om någon suddar ut mig?

/ T

Arbetsplats på språng

I tidigare inlägg (länk) har värdet av ett eget bord på kontoret ställts mot fördelen av att kunna arbeta gemensamt och överallt i en upplevelserik och varierad arbetsplats. Tanken är inte ny. Work where you want – föreslog företaget Canon redan i slutet på förra seklet. Men en förändring sker som bekant inte bara för att den är möjlig utan för att alternativet är mer attraktivt än rådande tillstånd. När tillräckligt många omfattar samma tanke uppstår en sort kritisk massa, en så kallad tipping point. Plötsligt förvandlas det osäkra och våghalsiga för ett fåtal till en attraktiv möjlighet för envar. Nu har det möjligtvis hänt, till slut.

Cooworking på universitetsbiblioteket

Nygamla fenomen behöver benämnas med nya ord för att markera skillnader mot förr, skapa en känsla av samförstånd bland förespråkare och användas i marknadsföringen. Så föds begreppet Aktivitetsbaserad Arbetsplats, ibland förkortat A2. Finns på engelska också: Acitivity Based Workplace. Och då som ytterligare en av alla bokstavskombinationer att hålla reda på: ABW.

Begreppet är bra på så sätt att det lägger tonvikten på det vi faktiskt utför på arbetsplatsen, aktiviteterna. Tanken är att de allra flesta gör flera saker under en arbetsdag: Läser, fattar beslut, skriver, umgås, svarar på mail, utbyter kunskap, kopierar papper, utvecklar ny kunskap och mycket annat. Olika aktiviteter som bäst stöds av olika verktyg och platser, och där det egna arbetsbordet sällan är det bästa alternativet.

Bland de kvaliteter som internationella teoretiker och praktiker framhåller som kritiska för att detta ska fungera finner vi arbetsplatser med variation, teknikstöd för platsoberoende och inte minst en kultur som präglas av tillit till medarbetarnas förmåga att skapa gemensam trygghet, kraft och riktning.

En paradox är att samtidigt som den ständiga rörelsen mellan platser av många beskrivs som önskvärd i det lilla formatet, ifrågasätter allt fler i en större skala det vettiga i den ”aktivitetsbaserade staden” Det vill säga differentiering av arbete, boende och fritid och alla de tidsödande och miljöbelastande resor det medför.

Lösningsförslag kring detta dilemma varierar. Från lokala organisationsgemensamma arbetsplatser som också i stigande utsträckning prövas på många håll under benämningar som Cooworking, the Hub och Coffice. (länk) Till helt decentraliserade virtuella och ständigt uppkopplade organisationer.

Men så var det där med det personliga mötet IRL. En kram eller så. Fast kanske inte på kontoret.

/ TNB